korkadtomochglad

Det är mesen Johans fel att jag har Amy MacDonalds "This Is the Life" på hjärnan. Men, mjo, den är väl rätt bra.
Jag måste säga det att det känns lite motigt och jobbigt att sova ensam i natt.
När jag har vant mig vid att somna och vakna upp med samma person bredvis känns det motigt att gå från det till total tystnad, kyla och tomhet.
Usch. Jag har aldrig riktigt tyckt om att sova ensam. Jag tycker inte så värst mycket om att vara ensam alls.

Det kanske låter konstigt, eftersom nästan hälften av min vakna tid stänger jag in mig på mitt rum, vid datorn.
Ibland så "måste" jag det, men oftast så är det för att få lite mer mänsklig kontakt. Då menar jag såklart inte kontaktkontakt, utan... Du vet.
För att diskutera saker med människor som jag inte träffar dagligen. Eller inte alls. Men som jag fortfarande känner mig nära eller som jag uppfattar vara en god vän.
Det är klart att jag uppskattar ett samtal med en god vän som jag träffar väldigt också, men... De träffar jag ju väldigt ofta. Vad kan jag säga? Jag är dålig på att förklara.

Jag känner för att skriva mycket idag, ja. Skriva av mig lite. Jag önskar bara att jag var bättre på att formulera mig.
I min hjärna är det ett virrvarr av ord, känslor och tankar och det är precis just så det känns som att det kommer ut när jag ska försöka förklara något.
Jag är väldigt förvirrad. Jag känner mig... korkad, tom och glad. Så där som världen brukar se mig. Tror jag. Kanske inte själva tomheten inuti.
Men den finns alltid där, tittar fram alldeles för ofta. Till och med då jag var så där jätteglad kände jag ett stygn av meninngslöshet och apati.
Fast jag antar att alla känner så ibland. Men det är... Jag vet inte. Jag vill inte ha det tomma. Jag vill vara fylld av livsglädje...eh...höll jag på att skriva. Men det ÄR jag ju! Jag vill leva så gärna att det sjuger om det!
Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men jag tror att jag är lycklig. Kanske.
Jag kommer nog att förstå mig själv bättre senare i livet. Jag kommer nog att mogna, jag med.