2009-01-13 | 19:30:14
Och älskling, allting går sönder till slut, det är bara en fråga om tid
Just nu känns det inte bra, inget känns bra.
Jag vill bara härifrån, vill skrika högt och gömma mig nånstans.
Egentligen är det jobbigast på skolan, det är mycket jobbigare då.
Vad har jag kvar av mitt "gamla" liv? Hur skulle jag gjort för att saker och ting inte skulle blivit så här?
Jag vågar inte prata med någon om det heller, då kommer det att kännas mer.
Om jag håller det inom mig, då kanske det till slut försvinner, det är så jag tänker, så min hjärna fungerar.
Det kommer inte att försvinna och det kommer nog inte heller kännas lättare.
Den enda jag lovat för evigt, den enda jag vågat göra det, är borta.
Så, det är något jag aldrig, aldrig, aldrig kommer göra igen. Man ska inte ge såna löften, det visste jag, men jag var så övertygad.
Inget kunde komma emellan oss, inget skulle ens kunna försöka. Gud, så naiv jag var.
Jag VET att jag har det bra, de vänner jag har kvar är ju bra vänner, men det kan inte hjälpas.
Det var speciellt. Det var du och jag mot världen. det var vi, det skulle alltid vara vi.
Fan vad patetisk jag känner mig som sitter och ältar det här.
Ältar jag det inte, så sitter jag och försöker förneka ned. Så, jag antar att det är bättre att älta?
Eller?
Jag vill bara härifrån, vill skrika högt och gömma mig nånstans.
Egentligen är det jobbigast på skolan, det är mycket jobbigare då.
Vad har jag kvar av mitt "gamla" liv? Hur skulle jag gjort för att saker och ting inte skulle blivit så här?
Jag vågar inte prata med någon om det heller, då kommer det att kännas mer.
Om jag håller det inom mig, då kanske det till slut försvinner, det är så jag tänker, så min hjärna fungerar.
Det kommer inte att försvinna och det kommer nog inte heller kännas lättare.
Den enda jag lovat för evigt, den enda jag vågat göra det, är borta.
Så, det är något jag aldrig, aldrig, aldrig kommer göra igen. Man ska inte ge såna löften, det visste jag, men jag var så övertygad.
Inget kunde komma emellan oss, inget skulle ens kunna försöka. Gud, så naiv jag var.
Jag VET att jag har det bra, de vänner jag har kvar är ju bra vänner, men det kan inte hjälpas.
Det var speciellt. Det var du och jag mot världen. det var vi, det skulle alltid vara vi.
Fan vad patetisk jag känner mig som sitter och ältar det här.
Ältar jag det inte, så sitter jag och försöker förneka ned. Så, jag antar att det är bättre att älta?
Eller?
2 Kommentarer
Anonym:
Jaa världen är hemsk. Jag går på en skola i Blekinge och världen gör mig deprimerad, speciellt på skolan. Där känner jag inte många och jag känner mig ensam. Jag tycker att det är fel på hela världen och att det inte är något fel på min inställning till allt och alla. Jag tycker synd om alla som har en positiv världsbild för att de inser inte hur mörk och djup den är. Punkt slut.
Anna:
krama om