korkadtomochglad

Efter vad som hände (fast jag tänker inte berätta vad som hänt, inte ens om du frågar) så... Ja, det har inte varit lika jobbigt som jag trodde det skulle vara. Det är mest att det är jobbigt, jobbigt att tänka på det, fastän jag inte gör det så ofta längre. Jag behöver inte ens anstränga mig för att inte göra det. Jag har glömt det mesta också. Alltså inga minnesbilder eller skit. Min arma lilla hjärna kanske stänger ut det där, jag hoppas det, jag tror faktiskt det. Inget man vill komma ihåg.

I vilket fall som helst, jag lever och jag mår inte skit så ofta alls. Det är klart att det händer ibland. När jag är glad, då är jag verkligen verkligt jätteglad. Vilket också betyder att när jag mår skit är allt verkligen skit. Och som den lilla mesen jag faktiskt är, kan jag inte göra annat än att försöka gråta ut allt. Det är ju bra, det ska man göra. Men det är så tomt att sitta klockan halv tre på natten, ensam, i min säng och gråta som nåt annat litet emo.

Jag är sån där, jag vill bli tröstad. Någon som kramar mig, ordentligt. Säger att allt kommer att blir bra, säg att allt kommer att bli bra. Någon som inte nödvändigtvis har en aning vad den snackar om. För Guds skull, ljug, det gör inget, det gör inte det, jag vill bara höra det. Höra att allt kommer att bli bra.

Jag tror på dig blint om det är så, ljug bäst fan du vill, bara... krama mig hårt, nära och länge och säg det bara.